TolkisToday

Tolkis var en kort tid namnet på allas läppar och den röda punkten på allas kartor. Hit skulle ju en oljeskyddscentral/ kompetenscenter/ materiallager byggas – för så står det till och med i regeringsprogrammet. Borgå stad tog ansvar och sprängde bort ett helt berg söder om sågen och efter att sprängdammet lagt sig var allt frid och fröjd. Men sen bildades mörka moln i horisonten – miljöministeriet utnämnde en utredningsman som skulle ta reda på om Kråkviken på riktigt är en lämplig plats eller inte. UtredarKari har nu studerat saken och kommit fram till Sandhamn är bättre plats än Tolkis för att:
[a] Tolkis läge inte är lämpligt, eftersom avståndet till havet är för långt
[b] Isläget i Tolkis är svårt   
[c] Centret ska bli en statlig enhet

– 

UtredarKari, har du varit i Tolkis? Om du inte har varit, är detta samtidigt en öppen inbjudan! Jag föreslår att du ställer dig vid Kråkviken och blickar västerut så får du syn på ett stort oljeraffinaderi. Vänder du blicken söderut så ser du det öppna havet. Visste du att det är samma hav som du ser från H:fors? Underligt, eller hur? Från samma plats kan du enkelt konstatera att områdets två stora hamnar har öppna farleder året runt och vid behov kan den lokala industrins isbrytare hjälpa till. Vad kommer till organisationsformen kan man inte säga annat att det verkar som om de statliga affärsverkens och enheternas tid är förbi - de hör till det förgångna, till Kekkosslovakien. Den föreslagna Borgåmodellen med privata aktörer har väckt intresse och framtidsvisioner hos vissa, avund och rädsla hos andra.  
–

Vår senator konstaterade att UtredarKari är en modig man, eftersom han vågade gå emot den politiska viljan och föreslå Sandhamn till verksamhetsort. Det var en snäll beskrivning. Jag kan komma på en hel del andra adjektiv, vilka jag pressfriheten till trots inte publicerar här. Det goda i kråksången är väl att UtredarKari inte vill ha ett kompetenscenter, utan en kall lagerdepå utan andra funktioner. Det vill inte vi ha hit till oss, utan då kan vi lika bra använda Kråkviken till något bättre. Goda förslag tas emot – Vad ska området användas till???

Några av våra kommunpolitiker i Tolkis har nu definitivt bestämt sig för att hoppa av, men i stället har vi fått en ny förmåga. En matematiker från Tolkis har nämligen valts till ordförande för samlingspartiets lokala avdelning i Borgå och den nyvalda ordföranden kom fram med sina idéer i den finskspråkiga dagstidningen under veckoslutet. Där berättar han om sina synpunkter på vissa eventuella byggnadsprojekt i staden och konstaterar att vissa är lika utopistiska som en rymdstation på Mars eller en taxicentral i Tolkis!
   
Det är ju ett angeläget problem som tas upp, men med lite bättre historiekunskaper kan man enkelt konstatera att Tolkis för tio år sedan hade inte bara en, utan två taxicentraler. Då talar jag naturligtvis om de legendariska chaufförerna Kurre och Ole och i synnerhet deras äkta hälfter som fick ta emot mina och många andras nattliga samtal. Den sociala gemenskapen var också mycket fungerande, eftersom man i taxin på väg till eller från nattlivet i centrum kunde fråga var alla vänner finns. Uppriktiga försök att bibehålla denna service gjorde vi ju nog, för det var ju inte en eller två gånger som vi turvis åkte hem med taxin från staden med tjugo minuters mellanrum. Näringslivspartiet borde jobba för att närservicen fortsättningsvis är fungerande – men likt rymdstationen kan det nog vara utopi.

Evighetsprojektet i form av oljeskyddscentralen i Tolkis har igen fått publicitet. För flera år sedan diskuterade man om ett fantastiskt innovationsområde med övningsmöjligheter, beredskap för miljöolyckor, högklassig utveckling, arbetsplatser i tiotal och så vidare. Speciellt synligt gick en av regionens riksdagsledamöter fram och jobbade och lobbade med ärendet. Detta jobbande och lobbande har för länge sedan övergått till en mer maritim verksamhet, nämligen att ro och hopa.
Till först avsade sig staten ansvaret och kastade strandbollen till kommunerna. Sedan meddelade kommunerna att miljöministeriet bör vara den aktiva parten och sade att staten skall betala för centralen. Sedan meddelade det ledande företaget i branschen sig vara trött på denna byråkrati, medan miljöministeriets tjänsteman skyllde på allt och alla både till höger och vänster, till styrbord och babord. Nåja, det senaste är ju att miljöministeriet sagt att oljeskyddscentralen nu skall kläs av och endast vara ett lager för utrustning. De eventuella arbetsplatserna i tiotal har gått förlorade och nu behövs bara några få lagerbiträden. Undertecknad har ändå bidragit till bevarandet av den fantastiska havsklippa som röjts ur vägen för detta lager – den rödsprångda graniten förskönar nu infarten till vårt tabernakel.            
 

Då har då Stora Enso börjat stänga pappersfabriker i Finland och hotar att stänga flera industriverk. Sågarbetarna i Tolkis sympatiserade med de uppsagda företagsbröderna genom att strejka på fredagen – dels för att protestera mot stängningen och dels mot den egna permitteringen. Huvudförtroendeman Johansson påpekade ändå i Böblä att Tolkis såg hade klarat sig lindrigt. Marknaden applåderade stängningsnyheten och Stora Ensos aktiekurs vände brant uppåt, efter att ha legat på årets bottennivå. Snikenheten har verkligen inga gränser…
Intressant var att man i Helsingin Sanomat hade låtit företagets anställda kommentera ärendet och där sade en person att då industripatronerna drev fabrikerna var situationen bättre och man brydde om sin personal. I Tolkis hade vi också en egen industripatron och hans imperium var en tid mycket expansivt och framgångsrikt. Men det är hundra år sedan! Har man så gamla anställda är det nog dags att ge dem foten! Skämt å sido, men det var bättre förr…     

Det senaste på permitteringsfronten är att personalen på sågen skall göra fyra dagars veckor från november fram till april. Hur de praktiska arbetsarrangemangen skall ordnas är ännu öppet, men situationen ser allt annat än ljus ut. Huvudförtroendeman Johansson konstaterar i Uusimaa att det är fråga om 22 arbetsskift per anställd. Hur marknadspriset och världsläget ser ut i april vet ingen, men Johansson säger att personalen gjort allt den kunnat göra. Nu hoppas vi att ledningen gör samma sak. 

Det här faller väl lite under kategorin utrikes, men låt gå. Över sextusen personer har undertecknat en skrivelse mot Backas flygplats. Skrivelsen kommer som bekant att sakna betydelse då stadens och statens ledning gör upp om var den eländiga landningsbanan skall placeras. Det intressanta med fallet är att folk orkar samla ihop namn och dessutom tror att det har någon betydelse. Här kommer lite fakta: 

Uusimaa har ringt runt till stadsfullmäktigeledamöterna och frågat om de är för eller emot den planerade flygplatsen. Ledamöterna från Tolkis hade olika åsikter – Spring-Reiman var emot, medan Haapakoski var för.  Enligt förespråkaren kommer flygplatsen att ha en positiv effekt på regionen på ett perspektiv på trettio år. Ingenting nämns om eventuella olägenheter som t.ex. buller och miljöeffekter.  Rätta mig om jag har fel, men sade inte någon av nipparna i tiden att stenkrossen i Tolkis inte skall få bli verklighet för allt buller och andra störningar. Verksamhetstiden vår ju ändå ett helt år. Men flygbuller i all oändlighet – understödes!
Ingen större gallup behövs för att kunna konstatera att inställningen för en flygplats i vår stad är överväldigande negativ, dock med vissa mycket välbeskrivande undantag. Vissa beslutsfattare vill göra vår pittoreska, historiska och vackra småstad till en sovande metropolförort med kännetecknande element som egnahemshus i raka rader på frimärkstomter, trivsamma motorvägar och jätteskolor med namn som hälften av invånarna inte kan uttala (Alpert Eedelveltin koulu). Kommunalvalet närmar sig, tack och lov.               

Nu har Höblä igen skrivit om den planerade oljeskyddscentralen i Tolkis. Lamors vd Bent Larsen är inte helt nöjd med myndigheternas, i synnerhet miljöministeriets och kommunernas, insats i frågan.  Man har nu rott och hopat i frågan i flera år. Så här skrev chefradaktören i Böblä i juni 2007:  ”Det finns förmodligen kommunal kohandel och statligt velande byråkrati och skolbildning och olika former av johho-nähhä inom oljebekämpningen. Valprat och partipolitik”.
Valprat, partipolitik och kohandel – låter det bekant? Centralen har varit ett valtema redan i riksdagsvalet 2003, kommunalvalet 2004 och på nytt riksdagsvalet 2007 och man behöver ingen kristallboll för att förutspå att centralen igen kommer upp på agendan nästa höst, då vi igen skall välja representanter till stadsfullmäktige.  Vackra ord om saken hjälper inte nu, utan vi vill se resultat. Har västra delen av Tolkislandet sprängts i luften helt onödigt? De s.k. starka politiska krafterna i kommunen har inte lyckats infria sina löften, men än är det inte för sent.  Men dagen för en oljeolycka närmar sig… och närmar sig… och närmar sig.      

Jag läste i regionens bästa tidning att en grupp elever från Pääskytien koulu hade besökt sågen i Tolkis för att bekanta sig med modern skogsindustri eller trädets väg från stock till bräde. Kom att tänka på att det här är något många tolkisbor också borde få göra – dvs. bekanta sig med den lokala industrianläggningen.
Ibland verkar det som om dessa tolkisbor – eller mer folkligt nipparna– inte märkt att Tolkis faktiskt är en industriort och har varit det i över hundra år. För några år blossade ju en diskussion upp i lokaltidningarna om byns framtid, då en av byns två förtroendevalda önskade göra området till en sovande förort, stugby, golfbana, småbåtshamn eller vad det nu var. Jag vet inte om det är för mörkt i Tolkis eller om nipparna kört hela arbetsresan med de gula PostIt-lapparna för ögonen, för sågen och sågområdet är ett ganska tydligt landmärke och kännetecknet nummer ett på orten. De cirka hundra långtradarna till sågen och minst lika många till stenkrosset måste väl ha öppnat ögonen för de flesta! Sällan stämmer ett gammalt talespråk som nu (tyvärr endast på utländska) – ”pitäisi nähdä metsää puilta”.
I väntan på öppet hus på sågen – med personlig inbjudan till alla ortsbor!   

Nåja, nu är det då bevisat hur mycket luft det är i tomtpriserna. Stadsstyrelsen har nämligen låtit undersöka hur mycket folk betalat för sina tomter på den privata marknaden under åren 2005-2007. Under dessa år har åtta tomter i Tolkis bytt ägare från en privatperson till en annan. Det genomsnittliga kvadratmeterpriset i dessa affärer var hela 48 euro/m². Som vi alla vet får man lov att betala för hög kvalitet, men tomtbristen har lett till ännu mer desperata och skrämmande fenomen. I Gammelbacka/Hammars/Haiko var priset nämligen uppe i 60 euro/m² och fem tomtköpare gick i den fällan. Stadsstyrelsen kom fram till att kommunens tomter i Tolkis år 2008 skall säljas för 29  m². Pengar är det också.