TolkisToday

Då Tolkis daghem förfinskades till Tolkkisten päiväkoti för drygt ett år sedan, motiverades denna gudsnådeliga handling med det uppenbara – oändamålsenliga utrymmen (läs: alltså måste de svenskspråkiga barnen få ett nytt daghem), svår byråkrati (läs: tvåspråkiga blanketter är såååå tunga att läsa) och pedagogiska aspekter (läs: de finskspråkiga barnen och föräldrarna var inte redo att lära sig exotiska språk) . I ett genmäle på insändarsidorna i Böblä undrade jag varför man inte flyttar det närmast oanvända biblioteket från daghemsbyggnaden till t.ex. finska skolan i Tolkis, där det bättre skulle betjäna bl.a. skolelever. I bibliotekets nuvarande utrymmen i daghemmet kunde man i stället ha placerat en barngrupp och därmed ha bevarat daghemmets tvåspråkighet och inte skapa dyra centraliserade språkbadsgrupper som man nu gör. Men som man säger i stadens strategi: ”Borgås framgång bygger på […] en levande tvåspråkighet som främjar mångkulturalism och tolerans”. Detta förslag gick inte att förverkliga för två år sedan. Nåväl, nu har man inom stadens förvaltning tillsatt en arbetsgrupp som ska utreda var man ska placera biblioteket, eftersom daghemmet är för litet och behöver mer utrymme. Arbetsgruppen har konstaterat att det enda någorlunda användbara alternativet är … [ta, tada, daaaa]… ett klassrum i Tolkkisten koulu! Det är skönt att ha rätt.

Förr i tiden kallades Tolkis för Lilla Moskva. Tack vare eller på grund av den starka industrin på orten var också arbetarrörelsen stark och ortens arbetarförening är redan över hundra år gammal. Också fackföreningsverksamheten var starkt politiserad och inom vänstern fanns det starka meningsskiljaktigheter mellan reformistiska socialdemokrater och mer hårdförda kommunister. Arbetarnas gemensamma kamp mot borgarna nådde i Tolkis sin kulmen i hemskheterna år 1918 med politiska mord, övertagandet av ortens industri, tvångsinternering, fångläger och den långsamma försoningen. Inbördeskrigets skugga märktes länge i Tolkis, inte minst i föreningslivet med bl.a. dubbla idrottsföreningar enligt politisk linjedragning. Arbetarnas politiska vilja var stark, vilket märktes i hög röstningsiver och inte minst i många socialdemokratiska kommunalpolitiker.
Hur ser det ut idag? En granskning av de senaste partivalen under år 2003-2007 (kommunalval, riksdagsval och EU-val) visar att politiseringen håller i sig i viss mån. Presidentvalen lämnas i detta fall bort eftersom de i större grad handlar om ett polariserat personval och dessutom ställer inte alla partier upp egna kandidater vilket försvårar jämförelsen. På basis av de fyra val som granskningen omfattar kan man säga att valdeltagandet fortfarande är högt i Tolkis (64,9 %) – hela 5,4 procentenheter högre än i hela kommunen Borgå! Däremot kan man nog inte längre tala om lilla Moskva. Både socialdemokraterna och vänsterförbundet är lika populära i Tolkis som i resten av Borgå - tre av tio tolkisbor röstar på vänstern. Den stora skillnaden gäller SFP. Tolkis kan idag klassas som lilla Nagu eller lilla Korsholm (…två starka SFP-kommuner), för folkpartiet har fått hela tio procentenheter fler röster i Tolkis än i hela hemkommunen – fyra av tio tolkisbor röstar på SFP. Samtliga övriga partier får mindre stöd i Tolkis än i hela Borgå, däribland de nationellt stora Centern (-3,6 procentenheter), Samlingspartiet (-2,6) och De Gröna (-1,0). I all enkelhet kan man ändå säga att två av tio tolkisbor röstar på samlingspartiet eller de gröna, medan en av tio röstar på något annat parti (centern, sannfinländarna, kristliga eller ännu mindre grupperingar). Sammanfattningsvis:
4/10 SFP
3/10 SDP & VF
2/10 SAML & GRÖNA
1/10 ÖVRIGA
Hur tror du att det går i kommunalvalet i höst? Det enda som är klart att dåliga politiker i regel blir valda för att ännu sämre medborgare låter bli att rösta.  Någon gammal grek sa att den som inte intresserar sig för politik låter sig styras av dårar. Så alla till allaktivitetshuset på söndag 26.10.2008 för att rösta! Tolkis ska bli det röstningsområde i Borgå som har det högsta valdeltagandet.     

En av byns aktiva föreningar har redan en längre tid försökt få stadens biträdande stadsdirektör till Tolkis för att diskutera om utvecklingen av Tolkislandet. Första gången var direktör JiiPee dessvärre sjuk – host, host – men i april blev denna progressiva träff äntligen av. Under mötet kom det fram att föreningen önskar göra följande förbättringar i generalplanen för Tolkis: Västra sidan av Tolkisvägen är reserverad för industriell verksamhet, vilket är dåligt enligt föreningen. I stället borde generalplanen ändras så att strandområdena kunde användas för båtliv (Låter bra, för sällan har man båtliv längre upp på land), att huvuddelen av området ska användas för rekreation och att egnahemshus byggs på områden som lämpar sig för det.
Var ska jag börja? Det är mycket anmärkningsvärt att föreningen jobbar för rekreation och byggande av egnahemshus, vilket i klarspråk betyder att de motsätter sig att området används för industri. Upprepning är kunskapens moder, så jag säger det ännu en gång. Västra Tolkislandet är den dummaste platsen för egnahemshus, eftersom där finns en såg, en hamn, två kraftverk, ett stort område för oljeskyddscentral eller vad där nu blir o.s.v. Om någon skulle bygga hus bland denna koncentration av industrianläggningar skulle vi beskåda en sällan skådad armada av klagovisor om damm, lastbilar, sprängningsvibrationer eller vad som helst av det marr vi tidigare fått höra av medlemmarna i nämnda förening. Beträffande rekreation skulle jag säga att den bästa nyttan får vi av att så länge som möjligt bevara skogen som den är nu. Goda möjligheter till båtliv har vi duktigt av på östra sidan av Tolkislandet från Kodderviken till Kuggen. Jag har en enkel lösning i form av en ännu enklare ekvation… lyssna noga: ”Inga flera inflyttare (läs: nippar) = inget nytt behov av småbåtsplatser”. Antagligen är jag cynisk då jag antar att föreningen enbart insett möjligheten att utnyttja den nytillträdda stadsdirektören. Jag hoppas att direktör JiiPee lade möteshandlingarna i mappen ”diverse” eller ”int´ så hemst´ viktigt”.             
 

För att klassas som en betydelsefull kommunal tjänsteinnehavare eller beslutsfattare måste man ha åstadkommit åtminstone en monumental byggnad. Många av de stora investeringarna kan förknippas med bekanta ansikten, tänk nu bara på Alexandersgatans bro, Albert Edelfelt-skolan, Räddningsstationen i Harabacka, Borgå simhall eller stadsbiblioteket. I Tolkis finns det famösa stenkrosset på västra Tolkislandet som nog starkt kan sammanbindas med den ena av våra två kvinnliga riksdagsledamöter. Nu finns det en intressant parallell mellan det nyaste vansinnesprojektet och vår egen by. Nu talar jag om stadens nya ämbetshus som ska byggas bakom stadshuset. Många frågar sig varför ämbetshuset ska byggas, men direktörerna har sagt att de vill sitta närmare varandra för att beslutsfattandet ska fungera smidigare och avstånden mellan förvaltningsgrenarna ska bli kortare. I detta skede orkar jag inte komma med motargument, utan nöjer mig att hosta försynt – host, host.
Nåja, nu till Tolkisparallellen. Då ärendet behandlades i stadsstyrelsen anmälde socialdemokraterna avvikande mening och konstaterade bl.a. att ”Borgås investeringar under de närmaste åren bör sättas i prioritetsordning” och att ”också Tolkis skola är i behov av en grundlig renovering under de närmaste åren”. Niinistö får säga vad han vill, men motsättningarnas tid är inte förbi! Om denna motsättning ska tolkas som billigt röstfiske då kommunalvalet närmar sig eller som en uppriktig vilja att renovera vår byskola återstår att se. Tidigare stadsdirektören Nyman lär ha sagt att det enda han åstadkom under sin tid var tändsticksaskar med stadens vapen på. Tänk om alla skulle vara lika småskaliga och jobba för att bevara den romantiska småstadsprägeln och inte hela tiden drömma om flygfält och snabba tågförbindelser och tusentals frimärkstomter på gammal kärrmark.                 

Morgonkaffet hamnade i vrångstrupen då tidningen Uusimaa (4/4) basunerade att ”Tolkis blåstes i liv med invånarnas talkoanda”. Ingenting nytt med det, för i över hundra år har det i byn funnits talkoarbete av olika slag. Det nya var att fyra gubbar från Vanhan Tolkkistensaaren Asukasyhdistys (VTA) stolt visade upp vad de åstadkommit. På föreningens förslag har nämligen Borgå stad tilldelats priset för årets egnahemshusgärning för att den supergiftiga jorden togs bort från linjen – host, host (det måste vara kaffet som kommer upp) – i stället byggdes där några tämligen oanvända klätterställningar. I tidningen säger föreningens ordförande att det är skäl att staden betalar mer stöd till talkoarbete. Vackert så! Enligt tidningen var vita linjen på 1980-talet ett lugnt bostadsområde, men är nu ett paradis för småbarnsfamiljer!
På föreningens webbsidor presenteras denna fantastiska förening som med talkokrafter byggt ett paradis. Verksamheten omfattar hittills fem projekt. Det första var lekparken som staden byggde, det andra simstranden som föreningen iståndsatt, det tredje giftjorden som staden transporterade bort, det fjärde den båtbrygga som föreningen håller på att bygga och det femte den stenkrossningsverksamhet som föreningen motsatte sig. Läs mer på http://www.tolkislandet.fi/asukasyhdistys.htm. Staden har alltså byggt lekparken, fört bort supergifter – host, host – och betalat skadestånd till markägarna. Kostnaderna för dessa s.k. talkon uppgick till cirka 2,1 miljoner euro, men ändå tycker VTA:s ordförande att staden inte stöder talkoarbete tillräckligt. Sillä lailla! En simstrand och en båtbrygga har föreningen byggt, men nyhetsvärdet i detta är inte kolossallt, eftersom detta gjorts med talkokrafter i byn redan på det lugna 1980-talet. Att motsätta sig den industriella verksamheten i Tolkis är kanske inte särskilt långsiktigt, men vad gör man inte för ett paradis. – host, host –  

”Riktiga pjäser har tre akter, tre ska det vara”, säger Teater-Emma i Mumin. Ett verkligt skådespel har vi fått beskåda i fråga om långköraren här på TolkisToday, nämligen det s.k. oljeskyddscentret i Tolkis.
I första akten fick vi njuta av pur optimism och vacker hembygdsromantik med hjältar och hjältinnor. Drottningen snackade om nya innovationer och måleriska visioner om högteknologi, talrika arbetsplatser och internationella föregångare. Ivern bland nybyggarna på Tolkis västra kust förde tankarna till guldruschen och dollartecknen lär ha rullat framför ögonen på en och annan här i Borgånejden. – ridå -
I andra akten blev det dåligt väder och orosmolnen började hopa sig. Imperiet visade sin styrka och kväste motståndet med hjärnhand och en byråkrati så styv att självaste Jeremy bleknade. I nybyggarlägret valde vissa att hålla upp en solig kuliss, medan andra valde att tacka för sig och dra till varmare trakter. –ridå-
Hur ska detta skådespel sluta? Sista akten kommer att visa om imperiet tillåts rumstera enligt brezjnevska metoder eller får vi se innovationens återkomst? Från romantiskt drama har vi övergått till tragedi och fars. Förhoppningsvis börjar vi snart se lite action, eftersom klockan tickar. Behovet av oljeskydd eskalerar dag för dag, men i imperiets korridorer existerar ingen brådska. Nu behövs beslut och det illa kvickt, för det lär inte bli en uppföljare. – ridå –              

Tolkis var en kort tid namnet på allas läppar och den röda punkten på allas kartor. Hit skulle ju en oljeskyddscentral/ kompetenscenter/ materiallager byggas – för så står det till och med i regeringsprogrammet. Borgå stad tog ansvar och sprängde bort ett helt berg söder om sågen och efter att sprängdammet lagt sig var allt frid och fröjd. Men sen bildades mörka moln i horisonten – miljöministeriet utnämnde en utredningsman som skulle ta reda på om Kråkviken på riktigt är en lämplig plats eller inte. UtredarKari har nu studerat saken och kommit fram till Sandhamn är bättre plats än Tolkis för att:
[a] Tolkis läge inte är lämpligt, eftersom avståndet till havet är för långt
[b] Isläget i Tolkis är svårt   
[c] Centret ska bli en statlig enhet

– 

UtredarKari, har du varit i Tolkis? Om du inte har varit, är detta samtidigt en öppen inbjudan! Jag föreslår att du ställer dig vid Kråkviken och blickar västerut så får du syn på ett stort oljeraffinaderi. Vänder du blicken söderut så ser du det öppna havet. Visste du att det är samma hav som du ser från H:fors? Underligt, eller hur? Från samma plats kan du enkelt konstatera att områdets två stora hamnar har öppna farleder året runt och vid behov kan den lokala industrins isbrytare hjälpa till. Vad kommer till organisationsformen kan man inte säga annat att det verkar som om de statliga affärsverkens och enheternas tid är förbi - de hör till det förgångna, till Kekkosslovakien. Den föreslagna Borgåmodellen med privata aktörer har väckt intresse och framtidsvisioner hos vissa, avund och rädsla hos andra.  
–

Vår senator konstaterade att UtredarKari är en modig man, eftersom han vågade gå emot den politiska viljan och föreslå Sandhamn till verksamhetsort. Det var en snäll beskrivning. Jag kan komma på en hel del andra adjektiv, vilka jag pressfriheten till trots inte publicerar här. Det goda i kråksången är väl att UtredarKari inte vill ha ett kompetenscenter, utan en kall lagerdepå utan andra funktioner. Det vill inte vi ha hit till oss, utan då kan vi lika bra använda Kråkviken till något bättre. Goda förslag tas emot – Vad ska området användas till???

Några av våra kommunpolitiker i Tolkis har nu definitivt bestämt sig för att hoppa av, men i stället har vi fått en ny förmåga. En matematiker från Tolkis har nämligen valts till ordförande för samlingspartiets lokala avdelning i Borgå och den nyvalda ordföranden kom fram med sina idéer i den finskspråkiga dagstidningen under veckoslutet. Där berättar han om sina synpunkter på vissa eventuella byggnadsprojekt i staden och konstaterar att vissa är lika utopistiska som en rymdstation på Mars eller en taxicentral i Tolkis!
   
Det är ju ett angeläget problem som tas upp, men med lite bättre historiekunskaper kan man enkelt konstatera att Tolkis för tio år sedan hade inte bara en, utan två taxicentraler. Då talar jag naturligtvis om de legendariska chaufförerna Kurre och Ole och i synnerhet deras äkta hälfter som fick ta emot mina och många andras nattliga samtal. Den sociala gemenskapen var också mycket fungerande, eftersom man i taxin på väg till eller från nattlivet i centrum kunde fråga var alla vänner finns. Uppriktiga försök att bibehålla denna service gjorde vi ju nog, för det var ju inte en eller två gånger som vi turvis åkte hem med taxin från staden med tjugo minuters mellanrum. Näringslivspartiet borde jobba för att närservicen fortsättningsvis är fungerande – men likt rymdstationen kan det nog vara utopi.

Evighetsprojektet i form av oljeskyddscentralen i Tolkis har igen fått publicitet. För flera år sedan diskuterade man om ett fantastiskt innovationsområde med övningsmöjligheter, beredskap för miljöolyckor, högklassig utveckling, arbetsplatser i tiotal och så vidare. Speciellt synligt gick en av regionens riksdagsledamöter fram och jobbade och lobbade med ärendet. Detta jobbande och lobbande har för länge sedan övergått till en mer maritim verksamhet, nämligen att ro och hopa.
Till först avsade sig staten ansvaret och kastade strandbollen till kommunerna. Sedan meddelade kommunerna att miljöministeriet bör vara den aktiva parten och sade att staten skall betala för centralen. Sedan meddelade det ledande företaget i branschen sig vara trött på denna byråkrati, medan miljöministeriets tjänsteman skyllde på allt och alla både till höger och vänster, till styrbord och babord. Nåja, det senaste är ju att miljöministeriet sagt att oljeskyddscentralen nu skall kläs av och endast vara ett lager för utrustning. De eventuella arbetsplatserna i tiotal har gått förlorade och nu behövs bara några få lagerbiträden. Undertecknad har ändå bidragit till bevarandet av den fantastiska havsklippa som röjts ur vägen för detta lager – den rödsprångda graniten förskönar nu infarten till vårt tabernakel.            
 

Då har då Stora Enso börjat stänga pappersfabriker i Finland och hotar att stänga flera industriverk. Sågarbetarna i Tolkis sympatiserade med de uppsagda företagsbröderna genom att strejka på fredagen – dels för att protestera mot stängningen och dels mot den egna permitteringen. Huvudförtroendeman Johansson påpekade ändå i Böblä att Tolkis såg hade klarat sig lindrigt. Marknaden applåderade stängningsnyheten och Stora Ensos aktiekurs vände brant uppåt, efter att ha legat på årets bottennivå. Snikenheten har verkligen inga gränser…
Intressant var att man i Helsingin Sanomat hade låtit företagets anställda kommentera ärendet och där sade en person att då industripatronerna drev fabrikerna var situationen bättre och man brydde om sin personal. I Tolkis hade vi också en egen industripatron och hans imperium var en tid mycket expansivt och framgångsrikt. Men det är hundra år sedan! Har man så gamla anställda är det nog dags att ge dem foten! Skämt å sido, men det var bättre förr…