TolkisToday

Evighetsprojektet i form av oljeskyddscentralen i Tolkis har igen fått publicitet. För flera år sedan diskuterade man om ett fantastiskt innovationsområde med övningsmöjligheter, beredskap för miljöolyckor, högklassig utveckling, arbetsplatser i tiotal och så vidare. Speciellt synligt gick en av regionens riksdagsledamöter fram och jobbade och lobbade med ärendet. Detta jobbande och lobbande har för länge sedan övergått till en mer maritim verksamhet, nämligen att ro och hopa.
Till först avsade sig staten ansvaret och kastade strandbollen till kommunerna. Sedan meddelade kommunerna att miljöministeriet bör vara den aktiva parten och sade att staten skall betala för centralen. Sedan meddelade det ledande företaget i branschen sig vara trött på denna byråkrati, medan miljöministeriets tjänsteman skyllde på allt och alla både till höger och vänster, till styrbord och babord. Nåja, det senaste är ju att miljöministeriet sagt att oljeskyddscentralen nu skall kläs av och endast vara ett lager för utrustning. De eventuella arbetsplatserna i tiotal har gått förlorade och nu behövs bara några få lagerbiträden. Undertecknad har ändå bidragit till bevarandet av den fantastiska havsklippa som röjts ur vägen för detta lager – den rödsprångda graniten förskönar nu infarten till vårt tabernakel.            
 

Då har då Stora Enso börjat stänga pappersfabriker i Finland och hotar att stänga flera industriverk. Sågarbetarna i Tolkis sympatiserade med de uppsagda företagsbröderna genom att strejka på fredagen – dels för att protestera mot stängningen och dels mot den egna permitteringen. Huvudförtroendeman Johansson påpekade ändå i Böblä att Tolkis såg hade klarat sig lindrigt. Marknaden applåderade stängningsnyheten och Stora Ensos aktiekurs vände brant uppåt, efter att ha legat på årets bottennivå. Snikenheten har verkligen inga gränser…
Intressant var att man i Helsingin Sanomat hade låtit företagets anställda kommentera ärendet och där sade en person att då industripatronerna drev fabrikerna var situationen bättre och man brydde om sin personal. I Tolkis hade vi också en egen industripatron och hans imperium var en tid mycket expansivt och framgångsrikt. Men det är hundra år sedan! Har man så gamla anställda är det nog dags att ge dem foten! Skämt å sido, men det var bättre förr…     

Det senaste på permitteringsfronten är att personalen på sågen skall göra fyra dagars veckor från november fram till april. Hur de praktiska arbetsarrangemangen skall ordnas är ännu öppet, men situationen ser allt annat än ljus ut. Huvudförtroendeman Johansson konstaterar i Uusimaa att det är fråga om 22 arbetsskift per anställd. Hur marknadspriset och världsläget ser ut i april vet ingen, men Johansson säger att personalen gjort allt den kunnat göra. Nu hoppas vi att ledningen gör samma sak. 

Kraftigt stegrande råvarupriser och en obalans på världsmarknaden har lett till att Stora Enso inlett förhandlingar om temporära permitteringar på bl.a. Tolkis såg. Igen ett exempel på mycket dålig timing – samma vecka som företaget kommer ut med uppgifter om att köpet och försäljningen av ett dotterbolag i Amerika kostade fem miljarder euro och tidigare vd Jukka Härmälä fick en bonus på 1,4 miljoner euro för denna fantastiska affär. Törsten efter snabba pengar och världsomfattande marknadsherravälde har även i detta fall gått för långt - ”Image is everything – obey your thirst”.
Problemet är väl det att imagen inte är så sprittande fin för den enskilda sågarbetaren. Alla som stegat in i en trävaruaffär har  märkt att priserna stigit och trots att en stor del av summan består av det legendariska Borgåtillägget skall väl inte bettsliparen eller stocksorteraren betala för gigantiska felsteg på den oberäkneliga amerikanska marknaden. Hur detta dilemma skall lösas på lokalplanet vet vi inte ännu, men med säkerhet blir det ingen lätt match. Vi får ställa oss i kön och vänta på färskare nyheter om flera fantastiska affärer.        

Nu har Höblä igen skrivit om den planerade oljeskyddscentralen i Tolkis. Lamors vd Bent Larsen är inte helt nöjd med myndigheternas, i synnerhet miljöministeriets och kommunernas, insats i frågan.  Man har nu rott och hopat i frågan i flera år. Så här skrev chefradaktören i Böblä i juni 2007:  ”Det finns förmodligen kommunal kohandel och statligt velande byråkrati och skolbildning och olika former av johho-nähhä inom oljebekämpningen. Valprat och partipolitik”.
Valprat, partipolitik och kohandel – låter det bekant? Centralen har varit ett valtema redan i riksdagsvalet 2003, kommunalvalet 2004 och på nytt riksdagsvalet 2007 och man behöver ingen kristallboll för att förutspå att centralen igen kommer upp på agendan nästa höst, då vi igen skall välja representanter till stadsfullmäktige.  Vackra ord om saken hjälper inte nu, utan vi vill se resultat. Har västra delen av Tolkislandet sprängts i luften helt onödigt? De s.k. starka politiska krafterna i kommunen har inte lyckats infria sina löften, men än är det inte för sent.  Men dagen för en oljeolycka närmar sig… och närmar sig… och närmar sig.      

Jag läste i regionens bästa tidning att en grupp elever från Pääskytien koulu hade besökt sågen i Tolkis för att bekanta sig med modern skogsindustri eller trädets väg från stock till bräde. Kom att tänka på att det här är något många tolkisbor också borde få göra – dvs. bekanta sig med den lokala industrianläggningen.
Ibland verkar det som om dessa tolkisbor – eller mer folkligt nipparna– inte märkt att Tolkis faktiskt är en industriort och har varit det i över hundra år. För några år blossade ju en diskussion upp i lokaltidningarna om byns framtid, då en av byns två förtroendevalda önskade göra området till en sovande förort, stugby, golfbana, småbåtshamn eller vad det nu var. Jag vet inte om det är för mörkt i Tolkis eller om nipparna kört hela arbetsresan med de gula PostIt-lapparna för ögonen, för sågen och sågområdet är ett ganska tydligt landmärke och kännetecknet nummer ett på orten. De cirka hundra långtradarna till sågen och minst lika många till stenkrosset måste väl ha öppnat ögonen för de flesta! Sällan stämmer ett gammalt talespråk som nu (tyvärr endast på utländska) – ”pitäisi nähdä metsää puilta”.
I väntan på öppet hus på sågen – med personlig inbjudan till alla ortsbor!   

Nåja, nu är det då bevisat hur mycket luft det är i tomtpriserna. Stadsstyrelsen har nämligen låtit undersöka hur mycket folk betalat för sina tomter på den privata marknaden under åren 2005-2007. Under dessa år har åtta tomter i Tolkis bytt ägare från en privatperson till en annan. Det genomsnittliga kvadratmeterpriset i dessa affärer var hela 48 euro/m². Som vi alla vet får man lov att betala för hög kvalitet, men tomtbristen har lett till ännu mer desperata och skrämmande fenomen. I Gammelbacka/Hammars/Haiko var priset nämligen uppe i 60 euro/m² och fem tomtköpare gick i den fällan. Stadsstyrelsen kom fram till att kommunens tomter i Tolkis år 2008 skall säljas för 29  m². Pengar är det också.