TolkisToday

Tolkis var en kort tid namnet på allas läppar och den röda punkten på allas kartor. Hit skulle ju en oljeskyddscentral/ kompetenscenter/ materiallager byggas – för så står det till och med i regeringsprogrammet. Borgå stad tog ansvar och sprängde bort ett helt berg söder om sågen och efter att sprängdammet lagt sig var allt frid och fröjd. Men sen bildades mörka moln i horisonten – miljöministeriet utnämnde en utredningsman som skulle ta reda på om Kråkviken på riktigt är en lämplig plats eller inte. UtredarKari har nu studerat saken och kommit fram till Sandhamn är bättre plats än Tolkis för att:
[a] Tolkis läge inte är lämpligt, eftersom avståndet till havet är för långt
[b] Isläget i Tolkis är svårt   
[c] Centret ska bli en statlig enhet

– 

UtredarKari, har du varit i Tolkis? Om du inte har varit, är detta samtidigt en öppen inbjudan! Jag föreslår att du ställer dig vid Kråkviken och blickar västerut så får du syn på ett stort oljeraffinaderi. Vänder du blicken söderut så ser du det öppna havet. Visste du att det är samma hav som du ser från H:fors? Underligt, eller hur? Från samma plats kan du enkelt konstatera att områdets två stora hamnar har öppna farleder året runt och vid behov kan den lokala industrins isbrytare hjälpa till. Vad kommer till organisationsformen kan man inte säga annat att det verkar som om de statliga affärsverkens och enheternas tid är förbi - de hör till det förgångna, till Kekkosslovakien. Den föreslagna Borgåmodellen med privata aktörer har väckt intresse och framtidsvisioner hos vissa, avund och rädsla hos andra.  
–

Vår senator konstaterade att UtredarKari är en modig man, eftersom han vågade gå emot den politiska viljan och föreslå Sandhamn till verksamhetsort. Det var en snäll beskrivning. Jag kan komma på en hel del andra adjektiv, vilka jag pressfriheten till trots inte publicerar här. Det goda i kråksången är väl att UtredarKari inte vill ha ett kompetenscenter, utan en kall lagerdepå utan andra funktioner. Det vill inte vi ha hit till oss, utan då kan vi lika bra använda Kråkviken till något bättre. Goda förslag tas emot – Vad ska området användas till???

Det tidigare nästan genomgående positiva förhållandet till fabriken, lokala arbetsplatser och utkomst för hela byn har under senare år bytts ut mot vissa drag av motstånd. Det har talats om alltför livlig lastbilstrafik på barnens skolväg, sprängningsstoft som smutsar ner fönster, giftjord som leder till allvarliga hälsoskador och en barkhög som luktar apa. Om det nu undgått någon att det finns en verksam industrianläggning i Tolkis kan man väl inte skylla på annat än nedsatt syn-, hörsel- och luktsinne, men tack och lov kan de grova övertrampen i kampen mot den lokala industrin räknas på en hand.
Verbalt motstånd och orimliga ekonomiska skadeståndskrav har nu bytts ut mot konkreta åtgärder för att motarbeta industrin. Denna gång var det inte Tolkissågen som utsattes för påhopp, utan grannen i väst, Neste Oil. Den lokala förankringen hittar vi ändå på den videosnutt som motståndsorganisationen filmat. På videon ser man hur orangeklädda aktivister snurrar runt i en gummibåt i Päruviken vid Härsken. Organisationens kungstanke var nämligen att protestera mot produktionen av palmolja genom att stoppa en tanker med några gummibåtar, vilket dock inte skedde eftersom vinden var alltför häftig. Polisen var också där och sprutade eventuellt lite pepparsprej på demonstranterna. TT vet ingenting om palmolja, men små gummibåtar på en blåsig och mörk Svartbäcksfjärd är tydliga tecken på hängivenhet och idealism, möjligen också på självförakt och idioti. Summan av kardemumman är ändå att Tolkis nu blivit en hemvist för industrimotstånd av snäppet konkretare slag.                  

Livet i Tolkis går vidare, trots att de stora nyhetsrubrikerna lyst med sin frånvaro under en längre tid. Okej, visserligen hade brandkåren ett litet uppdrag vid strandbastun på Tolkisbeachen under lördagsmorgonen, men bastun klarade sig och Tolkislandets invånarförening kan fortsätta att gå i bastun.
Lugnet till trots har TT:s redaktion gjort en del forskning. De traditionella gratistidningarna som utkommer under veckoslutet hör (sorgligt nog) till de bättre lokaltidningarna i Borgånejden och handlar till största delen om två saker: bilar och bostäder. Bilarna går vi inte in på nu. Bostäderna som är till salu i vår by har redan en lång tid visat en tydlig trend. Majoriteten av bostäderna finns nämligen på två av våra 74 vägar – alltså Åsvägen och Bergvägen. Dessa bostäder visar dessutom ett flertal likheter. Alla är byggda på 2000-talet, alla är lägenheter i ett radhus och alla har varit lediga en längre tid. Priset (per 18.11) är jämförelsevis billigt, dvs. 1818 euro/m². Siffran för motsvarande lägenheter i t.ex. fågelholkarna på Juttestigen i Borgå är 2721, i Hornhattula 2287 och i Johannesberg jämnt 3000.
Tolkis är ju ett fint bostadsområde, det finns det belägg för på fastighetsförmedlarnas webbsidor. Här kommer några exempel:

”Idealiskt läge för barnfamiljer, eftersom det finns daghem med förskoleundervisning samt både finskspråkig och svenskspråkigt lågstadium i byn” (Huoneistomedia)
”Daghem och lågstadieskolor” (YH-Suomi)
”Lugnt och barnvänligt läge nära havet”, ”Körtid till Borgå 10 minuter och till Helsingfors 10 minuter”, ”Kort avstånd till busshållsplatsen” (JYA Housing)
Vem skulle inte vilja flytta till Tolkis efter dessa fantastiska och närmast måleriska beskrivningarna av vår by?
Var finns då felet? Platsen är bra, priset är rimligt och en kort väg till Helsingfors är ju hyggliga försäljningsargument. Kanske är det så att folk vill bo i stora egnahemshus ”ute på landet” och inte i radhus som i vilken förort som helst. Alla vill ha en egen gårdsplan att sköta om och en gräsmatta att klippa. Eller beror det på att den närmaste butiken finns i Hammars och det finns en sysselsättande såg i byn (vilket fastighetsförmedlarna inte berättade på webben) som i värsta fall kan ha lite oljud? Vet du varför bostäderna på just de här två vägarna inte går åt?         

Några av våra kommunpolitiker i Tolkis har nu definitivt bestämt sig för att hoppa av, men i stället har vi fått en ny förmåga. En matematiker från Tolkis har nämligen valts till ordförande för samlingspartiets lokala avdelning i Borgå och den nyvalda ordföranden kom fram med sina idéer i den finskspråkiga dagstidningen under veckoslutet. Där berättar han om sina synpunkter på vissa eventuella byggnadsprojekt i staden och konstaterar att vissa är lika utopistiska som en rymdstation på Mars eller en taxicentral i Tolkis!
   
Det är ju ett angeläget problem som tas upp, men med lite bättre historiekunskaper kan man enkelt konstatera att Tolkis för tio år sedan hade inte bara en, utan två taxicentraler. Då talar jag naturligtvis om de legendariska chaufförerna Kurre och Ole och i synnerhet deras äkta hälfter som fick ta emot mina och många andras nattliga samtal. Den sociala gemenskapen var också mycket fungerande, eftersom man i taxin på väg till eller från nattlivet i centrum kunde fråga var alla vänner finns. Uppriktiga försök att bibehålla denna service gjorde vi ju nog, för det var ju inte en eller två gånger som vi turvis åkte hem med taxin från staden med tjugo minuters mellanrum. Näringslivspartiet borde jobba för att närservicen fortsättningsvis är fungerande – men likt rymdstationen kan det nog vara utopi.

Evighetsprojektet i form av oljeskyddscentralen i Tolkis har igen fått publicitet. För flera år sedan diskuterade man om ett fantastiskt innovationsområde med övningsmöjligheter, beredskap för miljöolyckor, högklassig utveckling, arbetsplatser i tiotal och så vidare. Speciellt synligt gick en av regionens riksdagsledamöter fram och jobbade och lobbade med ärendet. Detta jobbande och lobbande har för länge sedan övergått till en mer maritim verksamhet, nämligen att ro och hopa.
Till först avsade sig staten ansvaret och kastade strandbollen till kommunerna. Sedan meddelade kommunerna att miljöministeriet bör vara den aktiva parten och sade att staten skall betala för centralen. Sedan meddelade det ledande företaget i branschen sig vara trött på denna byråkrati, medan miljöministeriets tjänsteman skyllde på allt och alla både till höger och vänster, till styrbord och babord. Nåja, det senaste är ju att miljöministeriet sagt att oljeskyddscentralen nu skall kläs av och endast vara ett lager för utrustning. De eventuella arbetsplatserna i tiotal har gått förlorade och nu behövs bara några få lagerbiträden. Undertecknad har ändå bidragit till bevarandet av den fantastiska havsklippa som röjts ur vägen för detta lager – den rödsprångda graniten förskönar nu infarten till vårt tabernakel.            
 

Då har då Stora Enso börjat stänga pappersfabriker i Finland och hotar att stänga flera industriverk. Sågarbetarna i Tolkis sympatiserade med de uppsagda företagsbröderna genom att strejka på fredagen – dels för att protestera mot stängningen och dels mot den egna permitteringen. Huvudförtroendeman Johansson påpekade ändå i Böblä att Tolkis såg hade klarat sig lindrigt. Marknaden applåderade stängningsnyheten och Stora Ensos aktiekurs vände brant uppåt, efter att ha legat på årets bottennivå. Snikenheten har verkligen inga gränser…
Intressant var att man i Helsingin Sanomat hade låtit företagets anställda kommentera ärendet och där sade en person att då industripatronerna drev fabrikerna var situationen bättre och man brydde om sin personal. I Tolkis hade vi också en egen industripatron och hans imperium var en tid mycket expansivt och framgångsrikt. Men det är hundra år sedan! Har man så gamla anställda är det nog dags att ge dem foten! Skämt å sido, men det var bättre förr…     

Det senaste på permitteringsfronten är att personalen på sågen skall göra fyra dagars veckor från november fram till april. Hur de praktiska arbetsarrangemangen skall ordnas är ännu öppet, men situationen ser allt annat än ljus ut. Huvudförtroendeman Johansson konstaterar i Uusimaa att det är fråga om 22 arbetsskift per anställd. Hur marknadspriset och världsläget ser ut i april vet ingen, men Johansson säger att personalen gjort allt den kunnat göra. Nu hoppas vi att ledningen gör samma sak. 

Kraftigt stegrande råvarupriser och en obalans på världsmarknaden har lett till att Stora Enso inlett förhandlingar om temporära permitteringar på bl.a. Tolkis såg. Igen ett exempel på mycket dålig timing – samma vecka som företaget kommer ut med uppgifter om att köpet och försäljningen av ett dotterbolag i Amerika kostade fem miljarder euro och tidigare vd Jukka Härmälä fick en bonus på 1,4 miljoner euro för denna fantastiska affär. Törsten efter snabba pengar och världsomfattande marknadsherravälde har även i detta fall gått för långt - ”Image is everything – obey your thirst”.
Problemet är väl det att imagen inte är så sprittande fin för den enskilda sågarbetaren. Alla som stegat in i en trävaruaffär har  märkt att priserna stigit och trots att en stor del av summan består av det legendariska Borgåtillägget skall väl inte bettsliparen eller stocksorteraren betala för gigantiska felsteg på den oberäkneliga amerikanska marknaden. Hur detta dilemma skall lösas på lokalplanet vet vi inte ännu, men med säkerhet blir det ingen lätt match. Vi får ställa oss i kön och vänta på färskare nyheter om flera fantastiska affärer.        

Nu har Höblä igen skrivit om den planerade oljeskyddscentralen i Tolkis. Lamors vd Bent Larsen är inte helt nöjd med myndigheternas, i synnerhet miljöministeriets och kommunernas, insats i frågan.  Man har nu rott och hopat i frågan i flera år. Så här skrev chefradaktören i Böblä i juni 2007:  ”Det finns förmodligen kommunal kohandel och statligt velande byråkrati och skolbildning och olika former av johho-nähhä inom oljebekämpningen. Valprat och partipolitik”.
Valprat, partipolitik och kohandel – låter det bekant? Centralen har varit ett valtema redan i riksdagsvalet 2003, kommunalvalet 2004 och på nytt riksdagsvalet 2007 och man behöver ingen kristallboll för att förutspå att centralen igen kommer upp på agendan nästa höst, då vi igen skall välja representanter till stadsfullmäktige.  Vackra ord om saken hjälper inte nu, utan vi vill se resultat. Har västra delen av Tolkislandet sprängts i luften helt onödigt? De s.k. starka politiska krafterna i kommunen har inte lyckats infria sina löften, men än är det inte för sent.  Men dagen för en oljeolycka närmar sig… och närmar sig… och närmar sig.      

Jag läste i regionens bästa tidning att en grupp elever från Pääskytien koulu hade besökt sågen i Tolkis för att bekanta sig med modern skogsindustri eller trädets väg från stock till bräde. Kom att tänka på att det här är något många tolkisbor också borde få göra – dvs. bekanta sig med den lokala industrianläggningen.
Ibland verkar det som om dessa tolkisbor – eller mer folkligt nipparna– inte märkt att Tolkis faktiskt är en industriort och har varit det i över hundra år. För några år blossade ju en diskussion upp i lokaltidningarna om byns framtid, då en av byns två förtroendevalda önskade göra området till en sovande förort, stugby, golfbana, småbåtshamn eller vad det nu var. Jag vet inte om det är för mörkt i Tolkis eller om nipparna kört hela arbetsresan med de gula PostIt-lapparna för ögonen, för sågen och sågområdet är ett ganska tydligt landmärke och kännetecknet nummer ett på orten. De cirka hundra långtradarna till sågen och minst lika många till stenkrosset måste väl ha öppnat ögonen för de flesta! Sällan stämmer ett gammalt talespråk som nu (tyvärr endast på utländska) – ”pitäisi nähdä metsää puilta”.
I väntan på öppet hus på sågen – med personlig inbjudan till alla ortsbor!