TolkisToday

Nu har vi då druckit kokat vatten i drygt ett dygn, eftersom åskan förstörde desinficeringsanläggningen vid Sannäs vattentäkt för en vecka sedan. Borgå Vattens och stadens informationsavdelning var inte lika snabb som blixten. Men stadsstyrelsen brukar ju förklara sig med att man handlat i god tro, så jag kan väl säga det samma och inflika att jag har semester. 

Söndagens Uusimaa (alltså morgondagens) kommer med veckans bästa atrikel i form av en presentation av jubilerande Tolkis FBK. Den näst bästa artikeln finns i samma tidning och är en jämförelse av olika stadsdelar i Borgå stad. Enligt den statistik av Statistikcentralen som använts fanns det år 2006 hela 44 stadsdelar, varav Tolkis är en. Tolkis är den tolfte största stadsdelen med 536 hushåll, tätt efter Estbacka (537) samt Hornhattula (590). Också i de tre övriga jämförelserna ligger Tolkis klart över stadens medeltal. Tolkis är som bekant barnvänligt och har ett medeltal på 2,76 personer per hushåll, vilket är sjätte mest i hela staden. Jämförelsevis har Gammelbacka endast 1,87 och Hornankattila 2,56. I den ekonomiska jämförelsen ligger Tolkis på tolfte plats i fråga om medianinkomsterna (22 030 euro/hushåll). Nämnas kan att Tolkis är inkomstmässigt en homogen by, eftersom medianen och medeltalet ligger relativt nära varandra (23414 – 22030). Inga miljonärer som höjer medeltalet finns alltså här i Tolkis, som t.ex. i Finnby där medianen är drygt 20 000 euro men medeltalet 38 140 euro. F*n, lotto är först i morgon…

Så skriver i alla fall Höblä på ledarplats i fredagens tidning. Chefredaktören syftar på den djupa krisen inom skogsindustrin och man kan väl tillägga att det håller på att barka åt helvete eller gå åt skogen (ironiskt skratt, he, he). Det lokala perspektivet har vi ju minsann redan behandlat här på TT, men det nya är att vår by igen överskridit den nationella nyhetströskeln. Chefredaktör Arhippainen konstaterar längre fram att “De minst lönsamma och mest importvirkesberoende sågarna hotas nu av stängning, även om virkesåtgången på sikt kunde tryggas” och “På orter som Tolkis, Kides, Sunila, Uimaharju, Kotka, Varkaus och Kemi finns det all orsak att oroa sig för brödet. Det kan komma lapp på luckan”. Skrämmande är att Tolkis normalt nämns i tidningen i tämligen negativa sammanhang. En snabbsökning i det suveräna pressarkivet Brage visar att tidningsartiklarna om Tolkis i huvudsak berört fyra ämnesområden under den senaste tiden: sågens aningen dystra framtid, oljeskyddscentrets mycket dystra framtid samt smärre problem bland invånare på östra sidan av Tolkisvägen och söder om Kattsundvägen. Det fjärde temat (och det enda positiva) är skriverier om ortens framgångsrika föreningar. I hopp om fortsatta (också positiva) artiklar…

Då var det då klart. Personalen vid Stora Ensos såg i Tolkis permitteras efter semestern fram till mars 2009. Permitteringen omfattar inte alla, utan kontoret, torken och underhållet fungerar [nästan] som normalt. I praktiken betyder detta att sågen sågar i ett skift, morgonskiftet från klockan 6 till 14.30, och att arbetarna jobbar tre dagar i veckan eller varannan vecka. Lika dåligt går det på börsen, där är Stora Enso värd cirka 7 euro per aktie (6/2008), mot det dubbla ett år tidigare. 

Det är tungt att tvingas ge ifrån sig något som betytt mycket för en. Familjen och hemmet är två saker som är mycket betydelsefulla och viktiga för både barn och vuxna. Att bli av med sitt hem är svårt för vem som helst. Nu ska fackföreningen i Tolkis sälja sitt hem, efter många häftiga diskussioner inom föreningen och inte minst efter en rad särgående åsikter. För vissa fackföreningsmedlemmar har Kuggen varit en central plats för rekreation och fest – för andra har den inte varit det. Samma varma känslor finns också bland dem som hyrt Kuggen. Generationsskiftet är tydligt, viljan att utföra talkoarbete är tynande och samhörighetskänslan i fråga om arbetsplats, hemort och föreningar är inte den samma som tidigare.
Kuggens historia är lång och fin. Självaste patron Eklöf använde området för mer eller mindre fuktiga utflykter och traditionen har fortsatt. Bodarna byggdes redan på 1800-talet, medan de större husen byggdes i början av 1900-talet. Strandbastun såg dagens ljus år 1974. Bastun gjorde att rekreationsområdet blev populärt och talrika grillfester har firats under solen och stjärnhimmeln. Nu lär det vara slut, för nu kan vem som helst lösa in Kuggen för 400 000 euro. Enligt försäljaren får man enligt gällande byggnadsplan endast reparera byggnaderna, men inte bygga nytt. Detta försvårar användningen, men kommer inte att stoppa försäljningen. Tyvärr kommer uthyrningen högst sannolikt att upphöra, eftersom det enorma försäljningspriset gör att ingen ideell aktör har råd att köpa området. Vad den nyrika fackföreningsavdelningen ska göra med sina pengar återstår att se.  
Försäljningsuppgifter finns på Aktia Fastighetsförmedlings hemsida (fritidsbostäder). Rest In Peace.

Den ädlaste av vårens fester står för dörren - arbetarnas och akademikernas högtid är här. Traditionen med Valborgsfirandet lär härstamma från en fest mot häxtro och onda andar. Detta håller fortfarande i sig, eftersom våra egna arbetshjältar, personalen på sågen i Tolkis, nu eventuellt ska permitteras för tio månader framåt varannan vecka - hälften av gänget hemma, andra hälften på jobb med andra ord. Häxorna och de onda andarna hävdar att detta måste ske eftersom sågen nästan gått på förlust. Nästan, men inte riktigt…     
Hur ska detta påverka personalen? Hur ska detta påverka sågens framtid i Tolkis? Hur ska detta påverka Tolkis? Det finns tyvärr inte svar på dessa övergripande och centrala frågor, men en sak är klar – det finns ingen återvändo till livet före permitteringar. Häxorna och de onda andarna har visat att girighet går framom solidaritet, pengar går framom hygglig personalpolitik och jag själv går före oss alla. Okej, ingen har blivit uppsagd, inga beslut har fattats, situationen kan bli bättre o.s.v., men när man vänder ansiktet mot någon vänder man rumpan mot någon annan.       
Denna händelse måste ändå ses i ett historiskt perspektiv. Enbart i vår kära by har ändringar i produktionens omfattning flera gånger lett till omstrukturering i personalen. Och alltid har produktionen fortsatt i någon form med bättre och sämre tider. Det är ju positivt, men trots allt måste de enskilda anställda fortsätta leva också under permitteringen, amortera sina banklån, ge mat åt sina barn.    
Förr i tiden brände man häxor på bål, men så långt är vi inte villiga att gå. Personalens motivation har säkert sjunkit till botten, så jag uppmanar er att nästan jobba så bra ni kan, kämpa för att sågen nästan ska hålla sina tidtabeller och att ägarna nästan ska få så mycket pengar de tror sig vara värda. Jag avslutar med ett legendariskt citat av min tidigare arbetskamrat Kaitsu: ”Kun te olette maksavinanne, minä olen työskentelevinäni”

Fastigheternas försäljningspriser är ju offentliga nuförtiden, så tidningarna sportar med att publicera statistik över de fastigheter som sålts till högsta pris. Enligt tidningen Uusimaa såldes år 2007 fem stycken fastigheter för mer än tvåhundratusen euro i Tolkis. Det dyraste köpet gällde villan som finns invid Kodderviksbutiken – dvs. huset med den blodröda dörren – som kostade köparen 367 500 euro. Näst dyrast var huset på Tolkisvägen invid avtaget till Drägsby. Denna stuga kostade 325 000 euro. Ett hus i närheten av Talo såldes för 228 000 euro.
Nu tänker ni säkert, vilka är de övriga två? Men se här har Uusimaa begått ett fatalt misstag. Som du bästa läsare säkert märkt i tidigare inlägg, har vi redan fastställt gränserna för Tolkis i oktober 2007 (området innanför de gula strecken), medan Uusimaa envist och felaktigt vill placera närliggande wannabes (Drägsbyvägen 232 och Sommarstrandsvägen) innanför den mentalt viktiga barriären. Detta tyder bara på att Uusimaa inte läser sina konkurrenters sakliga analyser.  Därmed kan vi lugnt konstatera att ”TT är den bästa webbtidningen i Tolkis”.              

”Riktiga pjäser har tre akter, tre ska det vara”, säger Teater-Emma i Mumin. Ett verkligt skådespel har vi fått beskåda i fråga om långköraren här på TolkisToday, nämligen det s.k. oljeskyddscentret i Tolkis.
I första akten fick vi njuta av pur optimism och vacker hembygdsromantik med hjältar och hjältinnor. Drottningen snackade om nya innovationer och måleriska visioner om högteknologi, talrika arbetsplatser och internationella föregångare. Ivern bland nybyggarna på Tolkis västra kust förde tankarna till guldruschen och dollartecknen lär ha rullat framför ögonen på en och annan här i Borgånejden. – ridå -
I andra akten blev det dåligt väder och orosmolnen började hopa sig. Imperiet visade sin styrka och kväste motståndet med hjärnhand och en byråkrati så styv att självaste Jeremy bleknade. I nybyggarlägret valde vissa att hålla upp en solig kuliss, medan andra valde att tacka för sig och dra till varmare trakter. –ridå-
Hur ska detta skådespel sluta? Sista akten kommer att visa om imperiet tillåts rumstera enligt brezjnevska metoder eller får vi se innovationens återkomst? Från romantiskt drama har vi övergått till tragedi och fars. Förhoppningsvis börjar vi snart se lite action, eftersom klockan tickar. Behovet av oljeskydd eskalerar dag för dag, men i imperiets korridorer existerar ingen brådska. Nu behövs beslut och det illa kvickt, för det lär inte bli en uppföljare. – ridå –              

Tolkis var en kort tid namnet på allas läppar och den röda punkten på allas kartor. Hit skulle ju en oljeskyddscentral/ kompetenscenter/ materiallager byggas – för så står det till och med i regeringsprogrammet. Borgå stad tog ansvar och sprängde bort ett helt berg söder om sågen och efter att sprängdammet lagt sig var allt frid och fröjd. Men sen bildades mörka moln i horisonten – miljöministeriet utnämnde en utredningsman som skulle ta reda på om Kråkviken på riktigt är en lämplig plats eller inte. UtredarKari har nu studerat saken och kommit fram till Sandhamn är bättre plats än Tolkis för att:
[a] Tolkis läge inte är lämpligt, eftersom avståndet till havet är för långt
[b] Isläget i Tolkis är svårt   
[c] Centret ska bli en statlig enhet

– 

UtredarKari, har du varit i Tolkis? Om du inte har varit, är detta samtidigt en öppen inbjudan! Jag föreslår att du ställer dig vid Kråkviken och blickar västerut så får du syn på ett stort oljeraffinaderi. Vänder du blicken söderut så ser du det öppna havet. Visste du att det är samma hav som du ser från H:fors? Underligt, eller hur? Från samma plats kan du enkelt konstatera att områdets två stora hamnar har öppna farleder året runt och vid behov kan den lokala industrins isbrytare hjälpa till. Vad kommer till organisationsformen kan man inte säga annat att det verkar som om de statliga affärsverkens och enheternas tid är förbi - de hör till det förgångna, till Kekkosslovakien. Den föreslagna Borgåmodellen med privata aktörer har väckt intresse och framtidsvisioner hos vissa, avund och rädsla hos andra.  
–

Vår senator konstaterade att UtredarKari är en modig man, eftersom han vågade gå emot den politiska viljan och föreslå Sandhamn till verksamhetsort. Det var en snäll beskrivning. Jag kan komma på en hel del andra adjektiv, vilka jag pressfriheten till trots inte publicerar här. Det goda i kråksången är väl att UtredarKari inte vill ha ett kompetenscenter, utan en kall lagerdepå utan andra funktioner. Det vill inte vi ha hit till oss, utan då kan vi lika bra använda Kråkviken till något bättre. Goda förslag tas emot – Vad ska området användas till???

Det tidigare nästan genomgående positiva förhållandet till fabriken, lokala arbetsplatser och utkomst för hela byn har under senare år bytts ut mot vissa drag av motstånd. Det har talats om alltför livlig lastbilstrafik på barnens skolväg, sprängningsstoft som smutsar ner fönster, giftjord som leder till allvarliga hälsoskador och en barkhög som luktar apa. Om det nu undgått någon att det finns en verksam industrianläggning i Tolkis kan man väl inte skylla på annat än nedsatt syn-, hörsel- och luktsinne, men tack och lov kan de grova övertrampen i kampen mot den lokala industrin räknas på en hand.
Verbalt motstånd och orimliga ekonomiska skadeståndskrav har nu bytts ut mot konkreta åtgärder för att motarbeta industrin. Denna gång var det inte Tolkissågen som utsattes för påhopp, utan grannen i väst, Neste Oil. Den lokala förankringen hittar vi ändå på den videosnutt som motståndsorganisationen filmat. På videon ser man hur orangeklädda aktivister snurrar runt i en gummibåt i Päruviken vid Härsken. Organisationens kungstanke var nämligen att protestera mot produktionen av palmolja genom att stoppa en tanker med några gummibåtar, vilket dock inte skedde eftersom vinden var alltför häftig. Polisen var också där och sprutade eventuellt lite pepparsprej på demonstranterna. TT vet ingenting om palmolja, men små gummibåtar på en blåsig och mörk Svartbäcksfjärd är tydliga tecken på hängivenhet och idealism, möjligen också på självförakt och idioti. Summan av kardemumman är ändå att Tolkis nu blivit en hemvist för industrimotstånd av snäppet konkretare slag.                  

Livet i Tolkis går vidare, trots att de stora nyhetsrubrikerna lyst med sin frånvaro under en längre tid. Okej, visserligen hade brandkåren ett litet uppdrag vid strandbastun på Tolkisbeachen under lördagsmorgonen, men bastun klarade sig och Tolkislandets invånarförening kan fortsätta att gå i bastun.
Lugnet till trots har TT:s redaktion gjort en del forskning. De traditionella gratistidningarna som utkommer under veckoslutet hör (sorgligt nog) till de bättre lokaltidningarna i Borgånejden och handlar till största delen om två saker: bilar och bostäder. Bilarna går vi inte in på nu. Bostäderna som är till salu i vår by har redan en lång tid visat en tydlig trend. Majoriteten av bostäderna finns nämligen på två av våra 74 vägar – alltså Åsvägen och Bergvägen. Dessa bostäder visar dessutom ett flertal likheter. Alla är byggda på 2000-talet, alla är lägenheter i ett radhus och alla har varit lediga en längre tid. Priset (per 18.11) är jämförelsevis billigt, dvs. 1818 euro/m². Siffran för motsvarande lägenheter i t.ex. fågelholkarna på Juttestigen i Borgå är 2721, i Hornhattula 2287 och i Johannesberg jämnt 3000.
Tolkis är ju ett fint bostadsområde, det finns det belägg för på fastighetsförmedlarnas webbsidor. Här kommer några exempel:

”Idealiskt läge för barnfamiljer, eftersom det finns daghem med förskoleundervisning samt både finskspråkig och svenskspråkigt lågstadium i byn” (Huoneistomedia)
”Daghem och lågstadieskolor” (YH-Suomi)
”Lugnt och barnvänligt läge nära havet”, ”Körtid till Borgå 10 minuter och till Helsingfors 10 minuter”, ”Kort avstånd till busshållsplatsen” (JYA Housing)
Vem skulle inte vilja flytta till Tolkis efter dessa fantastiska och närmast måleriska beskrivningarna av vår by?
Var finns då felet? Platsen är bra, priset är rimligt och en kort väg till Helsingfors är ju hyggliga försäljningsargument. Kanske är det så att folk vill bo i stora egnahemshus ”ute på landet” och inte i radhus som i vilken förort som helst. Alla vill ha en egen gårdsplan att sköta om och en gräsmatta att klippa. Eller beror det på att den närmaste butiken finns i Hammars och det finns en sysselsättande såg i byn (vilket fastighetsförmedlarna inte berättade på webben) som i värsta fall kan ha lite oljud? Vet du varför bostäderna på just de här två vägarna inte går åt?