Centret kommer, är du redo?
Statens, ministeriernas och kommunernas budgetmangling pågår som bäst. Det verkar som om UtredarKari på miljöministeriet äntligen fått ge sig (kolla bloggen från 25.1.2008) och därför föreslår miljöministeriet att oljeskyddscentret ska placeras i (ta, tada, daaaa) TOLKIS. Helt klappat och klart är detta naturligtvis inte, utan regeringen ska fatta det slutliga beslutet om två veckor. Det nya centret ska underlyda Finlands miljöcentral och det intressanta är att miljöcentralen starkt var för att centret ska byggas i Sandhamn. Kanske de kommande tre arbetsplatserna vid centret redan delats ut bland personalen på miljöcentralen och ingen av dem ville få längre arbetsväg?
Västra sidan av Tolkislandet har varit ett hett ämne redan en längre tid. På 1990-talet ville dåvarande kommundirektören i Borgå lk placera en passagerarhamn där. Detta projekt föll givetvis på interna politiska stridigheter, på samma sätt som projekten med t.ex. Mumindalen och Naturhistoriska muséet. Sedan ville det lokala oljebekämpningsbolaget vara med om att bygga ett modernt och dynamiskt beredskapscenter i aktiebolagsform och staden hakade på och flyttade bort ett helt berg till nipparnas stora förtret. Den politiska manglingen var igen olidligt långsam och med UtredarKari som fanbärare stoppades också denna idé. Höblä skriver det nätt så här: ”Tidigare tänkte man driva centret genom ett aktiebolag, men de planerna frångicks då myndigheterna fann det besvärligt att Borgåföretaget Lamor är marknadsledande inom oljebekämpning”. Oljebekämpningsbolaget miste intresset och UtredarKari började sikta på att flytta det nu statliga centret till Helsingfors. Nu hade Borgå stad ett färdigt område men ingen center, medan UtredarKari hade ett center men inget område. Chefredaktören för Vartti hann redan föreslå att man ska flytta Malms flygfälts helikopterverksamhet till Tolkis, men likt Backasflygfältet kan den idén stuvas dit solen inte lyser. Vem orkar höra på surrande helikoptrar eller flygplan hela tiden? Efter häftiga diskussioner vill alltså miljöministeriet inte vara marknadsledande i idioti och föreslår därför att centret trots allt ska placeras i Tolkis. Det dynamiska aktiebolagscentret med uppskattningsvis 30 arbetsplatser har nu dessvärre förvandlats till ett statligt centret med tre anställda. När byggstarten sker vet ingen.
Denna utveckling är bevis på två saker. (1) Det statliga och kommunala är inte redo att på ett modernt och ändamålsenligt sätt genomföra stora myndighetsprojekt i nära samarbete med näringslivet. Den vackra idén om Public-private partnership finns med i alla fina verksamhetsprogram, men då det kommer till kritan stiger de byråkratiska hindren och avundsjukan fram. Visserligen ska upphandlingen av dylika tjänster ske genom anbudsförfarande, men i specialistbranscher som denna är det uppenbart hur utfallet skulle bli. (2) Inom det kommunala i Borgå finns en benägenhet att måla upp de mest fantastiska visioner om än det ena eller det andra, men i slutändan blir det ingenting eller en kraftigt nedbantad slutprodukt. Det verkar som om pådrivarna överskattar sin förmåga att dra i rätta snören och resten fördärvas med politiskt groll.
Nu hjälper det inte att ta till snöret, utan det ska det blickas framåt. Kanske miljöcentralen överraskar oss alla med nya och fantastiska planer. Varje ny arbetsplats på det bortsprängda området är i detta läge ett plus, även om de besätts av byråkrater från ministeriet.