Nästan
Den ädlaste av vårens fester står för dörren - arbetarnas och akademikernas högtid är här. Traditionen med Valborgsfirandet lär härstamma från en fest mot häxtro och onda andar. Detta håller fortfarande i sig, eftersom våra egna arbetshjältar, personalen på sågen i Tolkis, nu eventuellt ska permitteras för tio månader framåt varannan vecka - hälften av gänget hemma, andra hälften på jobb med andra ord. Häxorna och de onda andarna hävdar att detta måste ske eftersom sågen nästan gått på förlust. Nästan, men inte riktigt…
Hur ska detta påverka personalen? Hur ska detta påverka sågens framtid i Tolkis? Hur ska detta påverka Tolkis? Det finns tyvärr inte svar på dessa övergripande och centrala frågor, men en sak är klar – det finns ingen återvändo till livet före permitteringar. Häxorna och de onda andarna har visat att girighet går framom solidaritet, pengar går framom hygglig personalpolitik och jag själv går före oss alla. Okej, ingen har blivit uppsagd, inga beslut har fattats, situationen kan bli bättre o.s.v., men när man vänder ansiktet mot någon vänder man rumpan mot någon annan.
Denna händelse måste ändå ses i ett historiskt perspektiv. Enbart i vår kära by har ändringar i produktionens omfattning flera gånger lett till omstrukturering i personalen. Och alltid har produktionen fortsatt i någon form med bättre och sämre tider. Det är ju positivt, men trots allt måste de enskilda anställda fortsätta leva också under permitteringen, amortera sina banklån, ge mat åt sina barn.
Förr i tiden brände man häxor på bål, men så långt är vi inte villiga att gå. Personalens motivation har säkert sjunkit till botten, så jag uppmanar er att nästan jobba så bra ni kan, kämpa för att sågen nästan ska hålla sina tidtabeller och att ägarna nästan ska få så mycket pengar de tror sig vara värda. Jag avslutar med ett legendariskt citat av min tidigare arbetskamrat Kaitsu: ”Kun te olette maksavinanne, minä olen työskentelevinäni”