TolkisToday

Den ädlaste av vårens fester står för dörren - arbetarnas och akademikernas högtid är här. Traditionen med Valborgsfirandet lär härstamma från en fest mot häxtro och onda andar. Detta håller fortfarande i sig, eftersom våra egna arbetshjältar, personalen på sågen i Tolkis, nu eventuellt ska permitteras för tio månader framåt varannan vecka - hälften av gänget hemma, andra hälften på jobb med andra ord. Häxorna och de onda andarna hävdar att detta måste ske eftersom sågen nästan gått på förlust. Nästan, men inte riktigt…     
Hur ska detta påverka personalen? Hur ska detta påverka sågens framtid i Tolkis? Hur ska detta påverka Tolkis? Det finns tyvärr inte svar på dessa övergripande och centrala frågor, men en sak är klar – det finns ingen återvändo till livet före permitteringar. Häxorna och de onda andarna har visat att girighet går framom solidaritet, pengar går framom hygglig personalpolitik och jag själv går före oss alla. Okej, ingen har blivit uppsagd, inga beslut har fattats, situationen kan bli bättre o.s.v., men när man vänder ansiktet mot någon vänder man rumpan mot någon annan.       
Denna händelse måste ändå ses i ett historiskt perspektiv. Enbart i vår kära by har ändringar i produktionens omfattning flera gånger lett till omstrukturering i personalen. Och alltid har produktionen fortsatt i någon form med bättre och sämre tider. Det är ju positivt, men trots allt måste de enskilda anställda fortsätta leva också under permitteringen, amortera sina banklån, ge mat åt sina barn.    
Förr i tiden brände man häxor på bål, men så långt är vi inte villiga att gå. Personalens motivation har säkert sjunkit till botten, så jag uppmanar er att nästan jobba så bra ni kan, kämpa för att sågen nästan ska hålla sina tidtabeller och att ägarna nästan ska få så mycket pengar de tror sig vara värda. Jag avslutar med ett legendariskt citat av min tidigare arbetskamrat Kaitsu: ”Kun te olette maksavinanne, minä olen työskentelevinäni”

Stäng dörrarna, täpp till fönstren, stäng av ventilationen – det fruktade influensaviruset härjar i Tolkis. Drabbas du av det väntar en veckas pina med sömnlösa nätter, tröttsamma dagar, ökentorr hals, feberhallucinationer, lungsöndrande hosta och snorfylld skalle. Jag återvänder till sängen….  

Nåja, nu har då omröstningen om vem som är en riktig Tolkisbo avslutats och svaret var åtminstone väntat, kanske t.o.m. glädjande. Hela 40 % anser att riktiga Tolkisbor har bott här i minst 20 år och är barnbarn till en Tolkisbo. Detta innebär att riktiga Tolkisbor är Tolkisbo i minst tredje generation. Motsvarande omröstningssiffra för andra generationen är 20 % och för första generation 27 %. En ytterst ovetande minoritet på 14 % av svararna tycker att nipparna, dvs. nyinflyttade p-huvud, är riktiga Tolkisbor.
Summa summarum är att majoriteten av svararna tycker att man är riktig Tolkisbo endast om man haft förfäder i byn. Var gränsen ska dras är sedan en annan sak. Med tanke på att den stora inflyttningen till byn – den s.k. pionjärinflyttningen, bör icke förväxlas med den betydligt senare stora nipflyttningen – skedde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, är det inte historiskt sett alltför många generationer som fått njuta av denna frodiga och mytomspunna by. Det mesta jag hört om är sex-sju generationer, så nog kan man väl rimligtvis kräva att riktiga Tolkisbor är i minst tredje generationen, eller hur? Till nipparna kan man väl säga följande tröstande ord: ”Om ni är hyggliga så kan redan era barnbarn eller barnbarnsbarn klassificeras som Tolkisbor”.             

Jag tänkte nästan glömma att skriva något om Gustafs skoltävling, alltså friidrottstävlingen mellan alla lågstadieskolor i Borgå stad. Totalt 14 skolor och hundratals elever deltog. Tolkis skola tog en fin tredje plats i den totala tävlingen, efter Kullo skola och Sannäs skola. I årskurs 2 och årskurs 4 var Tolkis skola bäst av alla. Bland de individuella prestationerna kan man nämna tre guld, tre silver och sex brons. Som segrare i sina klasser premierades Sarah Haglund (längd, åk 1), Alexander Gustafsson (löpning 2 x 30 m, åk 6) och Daniel Forslund (kula, åk 6). Snärttigt – fortsätt på samma sätt! 

Morgonkaffet hamnade i vrångstrupen då tidningen Uusimaa (4/4) basunerade att ”Tolkis blåstes i liv med invånarnas talkoanda”. Ingenting nytt med det, för i över hundra år har det i byn funnits talkoarbete av olika slag. Det nya var att fyra gubbar från Vanhan Tolkkistensaaren Asukasyhdistys (VTA) stolt visade upp vad de åstadkommit. På föreningens förslag har nämligen Borgå stad tilldelats priset för årets egnahemshusgärning för att den supergiftiga jorden togs bort från linjen – host, host (det måste vara kaffet som kommer upp) – i stället byggdes där några tämligen oanvända klätterställningar. I tidningen säger föreningens ordförande att det är skäl att staden betalar mer stöd till talkoarbete. Vackert så! Enligt tidningen var vita linjen på 1980-talet ett lugnt bostadsområde, men är nu ett paradis för småbarnsfamiljer!
På föreningens webbsidor presenteras denna fantastiska förening som med talkokrafter byggt ett paradis. Verksamheten omfattar hittills fem projekt. Det första var lekparken som staden byggde, det andra simstranden som föreningen iståndsatt, det tredje giftjorden som staden transporterade bort, det fjärde den båtbrygga som föreningen håller på att bygga och det femte den stenkrossningsverksamhet som föreningen motsatte sig. Läs mer på http://www.tolkislandet.fi/asukasyhdistys.htm. Staden har alltså byggt lekparken, fört bort supergifter – host, host – och betalat skadestånd till markägarna. Kostnaderna för dessa s.k. talkon uppgick till cirka 2,1 miljoner euro, men ändå tycker VTA:s ordförande att staden inte stöder talkoarbete tillräckligt. Sillä lailla! En simstrand och en båtbrygga har föreningen byggt, men nyhetsvärdet i detta är inte kolossallt, eftersom detta gjorts med talkokrafter i byn redan på det lugna 1980-talet. Att motsätta sig den industriella verksamheten i Tolkis är kanske inte särskilt långsiktigt, men vad gör man inte för ett paradis. – host, host –  

När det blir ljusare utomhus brukar många bli tröttare av någon anledning. Vissa hävdar att detta beror på att vi använder oss av det fullständigt onödiga systemet med sommartid. Hur som helst räckte det bara en vecka efter sommartidens början förrän några trötta skitstövlar bröt sig in i fackavdelningens utrymmen i Kuggen och söndrade kärl och andra saker. Blodhundar, poliser och arga bybor jagar de skyldiga…  Hämnden är ljuv…   

Man brukar säga att man nått en ställning i samhället då man börjar skämta eller rita skämtteckningar om en. I vår virtuella värld kan detta även omfatta hackers, eftersom det är just det som hänt sidan tolkis.com. Följande text är tagen därifrån: Int blir man nöjd. Nån skiti Polack-pissface försöker kyykyttä Tolkis.com, o han gör de ganska bra. De undersöks va vi kan göra åt saken. Får vi int de fixat snabbt, så skickar vi Högä ti Polen o riva loss armarna på alla baggar. Så grattis tolkis.com, er framgång har lett till avundsjuka hos något p-huvud.      

Alla har väl hört talas om Lilla Moskva? Men nu har vi dessutom ett lilla Tolkis i stil med Little Italy på Manhattan eller China Town i ett flertal metropoler. Jag talar naturligtvis om Jakes kaffevagn på Borgå torg, dit gamla och nuvarande tolkisbor brukar samla sig för att dricka kaffe och tala skit. Kaffevagnen öppnade i går, vi ses där!