Grön fred
Det tidigare nästan genomgående positiva förhållandet till fabriken, lokala arbetsplatser och utkomst för hela byn har under senare år bytts ut mot vissa drag av motstånd. Det har talats om alltför livlig lastbilstrafik på barnens skolväg, sprängningsstoft som smutsar ner fönster, giftjord som leder till allvarliga hälsoskador och en barkhög som luktar apa. Om det nu undgått någon att det finns en verksam industrianläggning i Tolkis kan man väl inte skylla på annat än nedsatt syn-, hörsel- och luktsinne, men tack och lov kan de grova övertrampen i kampen mot den lokala industrin räknas på en hand.
Verbalt motstånd och orimliga ekonomiska skadeståndskrav har nu bytts ut mot konkreta åtgärder för att motarbeta industrin. Denna gång var det inte Tolkissågen som utsattes för påhopp, utan grannen i väst, Neste Oil. Den lokala förankringen hittar vi ändå på den videosnutt som motståndsorganisationen filmat. På videon ser man hur orangeklädda aktivister snurrar runt i en gummibåt i Päruviken vid Härsken. Organisationens kungstanke var nämligen att protestera mot produktionen av palmolja genom att stoppa en tanker med några gummibåtar, vilket dock inte skedde eftersom vinden var alltför häftig. Polisen var också där och sprutade eventuellt lite pepparsprej på demonstranterna. TT vet ingenting om palmolja, men små gummibåtar på en blåsig och mörk Svartbäcksfjärd är tydliga tecken på hängivenhet och idealism, möjligen också på självförakt och idioti. Summan av kardemumman är ändå att Tolkis nu blivit en hemvist för industrimotstånd av snäppet konkretare slag.