TolkisToday

Det tidigare nästan genomgående positiva förhållandet till fabriken, lokala arbetsplatser och utkomst för hela byn har under senare år bytts ut mot vissa drag av motstånd. Det har talats om alltför livlig lastbilstrafik på barnens skolväg, sprängningsstoft som smutsar ner fönster, giftjord som leder till allvarliga hälsoskador och en barkhög som luktar apa. Om det nu undgått någon att det finns en verksam industrianläggning i Tolkis kan man väl inte skylla på annat än nedsatt syn-, hörsel- och luktsinne, men tack och lov kan de grova övertrampen i kampen mot den lokala industrin räknas på en hand.
Verbalt motstånd och orimliga ekonomiska skadeståndskrav har nu bytts ut mot konkreta åtgärder för att motarbeta industrin. Denna gång var det inte Tolkissågen som utsattes för påhopp, utan grannen i väst, Neste Oil. Den lokala förankringen hittar vi ändå på den videosnutt som motståndsorganisationen filmat. På videon ser man hur orangeklädda aktivister snurrar runt i en gummibåt i Päruviken vid Härsken. Organisationens kungstanke var nämligen att protestera mot produktionen av palmolja genom att stoppa en tanker med några gummibåtar, vilket dock inte skedde eftersom vinden var alltför häftig. Polisen var också där och sprutade eventuellt lite pepparsprej på demonstranterna. TT vet ingenting om palmolja, men små gummibåtar på en blåsig och mörk Svartbäcksfjärd är tydliga tecken på hängivenhet och idealism, möjligen också på självförakt och idioti. Summan av kardemumman är ändå att Tolkis nu blivit en hemvist för industrimotstånd av snäppet konkretare slag.                  

Livet i Tolkis går vidare, trots att de stora nyhetsrubrikerna lyst med sin frånvaro under en längre tid. Okej, visserligen hade brandkåren ett litet uppdrag vid strandbastun på Tolkisbeachen under lördagsmorgonen, men bastun klarade sig och Tolkislandets invånarförening kan fortsätta att gå i bastun.
Lugnet till trots har TT:s redaktion gjort en del forskning. De traditionella gratistidningarna som utkommer under veckoslutet hör (sorgligt nog) till de bättre lokaltidningarna i Borgånejden och handlar till största delen om två saker: bilar och bostäder. Bilarna går vi inte in på nu. Bostäderna som är till salu i vår by har redan en lång tid visat en tydlig trend. Majoriteten av bostäderna finns nämligen på två av våra 74 vägar – alltså Åsvägen och Bergvägen. Dessa bostäder visar dessutom ett flertal likheter. Alla är byggda på 2000-talet, alla är lägenheter i ett radhus och alla har varit lediga en längre tid. Priset (per 18.11) är jämförelsevis billigt, dvs. 1818 euro/m². Siffran för motsvarande lägenheter i t.ex. fågelholkarna på Juttestigen i Borgå är 2721, i Hornhattula 2287 och i Johannesberg jämnt 3000.
Tolkis är ju ett fint bostadsområde, det finns det belägg för på fastighetsförmedlarnas webbsidor. Här kommer några exempel:

”Idealiskt läge för barnfamiljer, eftersom det finns daghem med förskoleundervisning samt både finskspråkig och svenskspråkigt lågstadium i byn” (Huoneistomedia)
”Daghem och lågstadieskolor” (YH-Suomi)
”Lugnt och barnvänligt läge nära havet”, ”Körtid till Borgå 10 minuter och till Helsingfors 10 minuter”, ”Kort avstånd till busshållsplatsen” (JYA Housing)
Vem skulle inte vilja flytta till Tolkis efter dessa fantastiska och närmast måleriska beskrivningarna av vår by?
Var finns då felet? Platsen är bra, priset är rimligt och en kort väg till Helsingfors är ju hyggliga försäljningsargument. Kanske är det så att folk vill bo i stora egnahemshus ”ute på landet” och inte i radhus som i vilken förort som helst. Alla vill ha en egen gårdsplan att sköta om och en gräsmatta att klippa. Eller beror det på att den närmaste butiken finns i Hammars och det finns en sysselsättande såg i byn (vilket fastighetsförmedlarna inte berättade på webben) som i värsta fall kan ha lite oljud? Vet du varför bostäderna på just de här två vägarna inte går åt?         

Några av våra kommunpolitiker i Tolkis har nu definitivt bestämt sig för att hoppa av, men i stället har vi fått en ny förmåga. En matematiker från Tolkis har nämligen valts till ordförande för samlingspartiets lokala avdelning i Borgå och den nyvalda ordföranden kom fram med sina idéer i den finskspråkiga dagstidningen under veckoslutet. Där berättar han om sina synpunkter på vissa eventuella byggnadsprojekt i staden och konstaterar att vissa är lika utopistiska som en rymdstation på Mars eller en taxicentral i Tolkis!
   
Det är ju ett angeläget problem som tas upp, men med lite bättre historiekunskaper kan man enkelt konstatera att Tolkis för tio år sedan hade inte bara en, utan två taxicentraler. Då talar jag naturligtvis om de legendariska chaufförerna Kurre och Ole och i synnerhet deras äkta hälfter som fick ta emot mina och många andras nattliga samtal. Den sociala gemenskapen var också mycket fungerande, eftersom man i taxin på väg till eller från nattlivet i centrum kunde fråga var alla vänner finns. Uppriktiga försök att bibehålla denna service gjorde vi ju nog, för det var ju inte en eller två gånger som vi turvis åkte hem med taxin från staden med tjugo minuters mellanrum. Näringslivspartiet borde jobba för att närservicen fortsättningsvis är fungerande – men likt rymdstationen kan det nog vara utopi.

Evighetsprojektet i form av oljeskyddscentralen i Tolkis har igen fått publicitet. För flera år sedan diskuterade man om ett fantastiskt innovationsområde med övningsmöjligheter, beredskap för miljöolyckor, högklassig utveckling, arbetsplatser i tiotal och så vidare. Speciellt synligt gick en av regionens riksdagsledamöter fram och jobbade och lobbade med ärendet. Detta jobbande och lobbande har för länge sedan övergått till en mer maritim verksamhet, nämligen att ro och hopa.
Till först avsade sig staten ansvaret och kastade strandbollen till kommunerna. Sedan meddelade kommunerna att miljöministeriet bör vara den aktiva parten och sade att staten skall betala för centralen. Sedan meddelade det ledande företaget i branschen sig vara trött på denna byråkrati, medan miljöministeriets tjänsteman skyllde på allt och alla både till höger och vänster, till styrbord och babord. Nåja, det senaste är ju att miljöministeriet sagt att oljeskyddscentralen nu skall kläs av och endast vara ett lager för utrustning. De eventuella arbetsplatserna i tiotal har gått förlorade och nu behövs bara några få lagerbiträden. Undertecknad har ändå bidragit till bevarandet av den fantastiska havsklippa som röjts ur vägen för detta lager – den rödsprångda graniten förskönar nu infarten till vårt tabernakel.