TolkisToday

Då har vi då röstat om hur gamla läsare TolkisToday har. Resultatet visar att de flesta läsarna är i åldern 20-39. Sen finns det några lite äldre faijor och några som inte är myndiga. Hur som helst kan man väl säga att TolkisToday är bloggen för unga vuxna [och unga och vuxna]. 

0-19 (12 %) 

20-29 (29 %) 

30-39 (29 %) 

40-49 (18 %) 

50-59 (0) 

60-69 (12 %) 

70+ (0) 

En av byns aktiva föreningar har redan en längre tid försökt få stadens biträdande stadsdirektör till Tolkis för att diskutera om utvecklingen av Tolkislandet. Första gången var direktör JiiPee dessvärre sjuk – host, host – men i april blev denna progressiva träff äntligen av. Under mötet kom det fram att föreningen önskar göra följande förbättringar i generalplanen för Tolkis: Västra sidan av Tolkisvägen är reserverad för industriell verksamhet, vilket är dåligt enligt föreningen. I stället borde generalplanen ändras så att strandområdena kunde användas för båtliv (Låter bra, för sällan har man båtliv längre upp på land), att huvuddelen av området ska användas för rekreation och att egnahemshus byggs på områden som lämpar sig för det.
Var ska jag börja? Det är mycket anmärkningsvärt att föreningen jobbar för rekreation och byggande av egnahemshus, vilket i klarspråk betyder att de motsätter sig att området används för industri. Upprepning är kunskapens moder, så jag säger det ännu en gång. Västra Tolkislandet är den dummaste platsen för egnahemshus, eftersom där finns en såg, en hamn, två kraftverk, ett stort område för oljeskyddscentral eller vad där nu blir o.s.v. Om någon skulle bygga hus bland denna koncentration av industrianläggningar skulle vi beskåda en sällan skådad armada av klagovisor om damm, lastbilar, sprängningsvibrationer eller vad som helst av det marr vi tidigare fått höra av medlemmarna i nämnda förening. Beträffande rekreation skulle jag säga att den bästa nyttan får vi av att så länge som möjligt bevara skogen som den är nu. Goda möjligheter till båtliv har vi duktigt av på östra sidan av Tolkislandet från Kodderviken till Kuggen. Jag har en enkel lösning i form av en ännu enklare ekvation… lyssna noga: ”Inga flera inflyttare (läs: nippar) = inget nytt behov av småbåtsplatser”. Antagligen är jag cynisk då jag antar att föreningen enbart insett möjligheten att utnyttja den nytillträdda stadsdirektören. Jag hoppas att direktör JiiPee lade möteshandlingarna i mappen ”diverse” eller ”int´ så hemst´ viktigt”.             
 

För att klassas som en betydelsefull kommunal tjänsteinnehavare eller beslutsfattare måste man ha åstadkommit åtminstone en monumental byggnad. Många av de stora investeringarna kan förknippas med bekanta ansikten, tänk nu bara på Alexandersgatans bro, Albert Edelfelt-skolan, Räddningsstationen i Harabacka, Borgå simhall eller stadsbiblioteket. I Tolkis finns det famösa stenkrosset på västra Tolkislandet som nog starkt kan sammanbindas med den ena av våra två kvinnliga riksdagsledamöter. Nu finns det en intressant parallell mellan det nyaste vansinnesprojektet och vår egen by. Nu talar jag om stadens nya ämbetshus som ska byggas bakom stadshuset. Många frågar sig varför ämbetshuset ska byggas, men direktörerna har sagt att de vill sitta närmare varandra för att beslutsfattandet ska fungera smidigare och avstånden mellan förvaltningsgrenarna ska bli kortare. I detta skede orkar jag inte komma med motargument, utan nöjer mig att hosta försynt – host, host.
Nåja, nu till Tolkisparallellen. Då ärendet behandlades i stadsstyrelsen anmälde socialdemokraterna avvikande mening och konstaterade bl.a. att ”Borgås investeringar under de närmaste åren bör sättas i prioritetsordning” och att ”också Tolkis skola är i behov av en grundlig renovering under de närmaste åren”. Niinistö får säga vad han vill, men motsättningarnas tid är inte förbi! Om denna motsättning ska tolkas som billigt röstfiske då kommunalvalet närmar sig eller som en uppriktig vilja att renovera vår byskola återstår att se. Tidigare stadsdirektören Nyman lär ha sagt att det enda han åstadkom under sin tid var tändsticksaskar med stadens vapen på. Tänk om alla skulle vara lika småskaliga och jobba för att bevara den romantiska småstadsprägeln och inte hela tiden drömma om flygfält och snabba tågförbindelser och tusentals frimärkstomter på gammal kärrmark.                 

Den ädlaste av vårens fester står för dörren - arbetarnas och akademikernas högtid är här. Traditionen med Valborgsfirandet lär härstamma från en fest mot häxtro och onda andar. Detta håller fortfarande i sig, eftersom våra egna arbetshjältar, personalen på sågen i Tolkis, nu eventuellt ska permitteras för tio månader framåt varannan vecka - hälften av gänget hemma, andra hälften på jobb med andra ord. Häxorna och de onda andarna hävdar att detta måste ske eftersom sågen nästan gått på förlust. Nästan, men inte riktigt…     
Hur ska detta påverka personalen? Hur ska detta påverka sågens framtid i Tolkis? Hur ska detta påverka Tolkis? Det finns tyvärr inte svar på dessa övergripande och centrala frågor, men en sak är klar – det finns ingen återvändo till livet före permitteringar. Häxorna och de onda andarna har visat att girighet går framom solidaritet, pengar går framom hygglig personalpolitik och jag själv går före oss alla. Okej, ingen har blivit uppsagd, inga beslut har fattats, situationen kan bli bättre o.s.v., men när man vänder ansiktet mot någon vänder man rumpan mot någon annan.       
Denna händelse måste ändå ses i ett historiskt perspektiv. Enbart i vår kära by har ändringar i produktionens omfattning flera gånger lett till omstrukturering i personalen. Och alltid har produktionen fortsatt i någon form med bättre och sämre tider. Det är ju positivt, men trots allt måste de enskilda anställda fortsätta leva också under permitteringen, amortera sina banklån, ge mat åt sina barn.    
Förr i tiden brände man häxor på bål, men så långt är vi inte villiga att gå. Personalens motivation har säkert sjunkit till botten, så jag uppmanar er att nästan jobba så bra ni kan, kämpa för att sågen nästan ska hålla sina tidtabeller och att ägarna nästan ska få så mycket pengar de tror sig vara värda. Jag avslutar med ett legendariskt citat av min tidigare arbetskamrat Kaitsu: ”Kun te olette maksavinanne, minä olen työskentelevinäni”

Stäng dörrarna, täpp till fönstren, stäng av ventilationen – det fruktade influensaviruset härjar i Tolkis. Drabbas du av det väntar en veckas pina med sömnlösa nätter, tröttsamma dagar, ökentorr hals, feberhallucinationer, lungsöndrande hosta och snorfylld skalle. Jag återvänder till sängen….  

Nåja, nu har då omröstningen om vem som är en riktig Tolkisbo avslutats och svaret var åtminstone väntat, kanske t.o.m. glädjande. Hela 40 % anser att riktiga Tolkisbor har bott här i minst 20 år och är barnbarn till en Tolkisbo. Detta innebär att riktiga Tolkisbor är Tolkisbo i minst tredje generation. Motsvarande omröstningssiffra för andra generationen är 20 % och för första generation 27 %. En ytterst ovetande minoritet på 14 % av svararna tycker att nipparna, dvs. nyinflyttade p-huvud, är riktiga Tolkisbor.
Summa summarum är att majoriteten av svararna tycker att man är riktig Tolkisbo endast om man haft förfäder i byn. Var gränsen ska dras är sedan en annan sak. Med tanke på att den stora inflyttningen till byn – den s.k. pionjärinflyttningen, bör icke förväxlas med den betydligt senare stora nipflyttningen – skedde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, är det inte historiskt sett alltför många generationer som fått njuta av denna frodiga och mytomspunna by. Det mesta jag hört om är sex-sju generationer, så nog kan man väl rimligtvis kräva att riktiga Tolkisbor är i minst tredje generationen, eller hur? Till nipparna kan man väl säga följande tröstande ord: ”Om ni är hyggliga så kan redan era barnbarn eller barnbarnsbarn klassificeras som Tolkisbor”.             

Jag tänkte nästan glömma att skriva något om Gustafs skoltävling, alltså friidrottstävlingen mellan alla lågstadieskolor i Borgå stad. Totalt 14 skolor och hundratals elever deltog. Tolkis skola tog en fin tredje plats i den totala tävlingen, efter Kullo skola och Sannäs skola. I årskurs 2 och årskurs 4 var Tolkis skola bäst av alla. Bland de individuella prestationerna kan man nämna tre guld, tre silver och sex brons. Som segrare i sina klasser premierades Sarah Haglund (längd, åk 1), Alexander Gustafsson (löpning 2 x 30 m, åk 6) och Daniel Forslund (kula, åk 6). Snärttigt – fortsätt på samma sätt! 

Morgonkaffet hamnade i vrångstrupen då tidningen Uusimaa (4/4) basunerade att ”Tolkis blåstes i liv med invånarnas talkoanda”. Ingenting nytt med det, för i över hundra år har det i byn funnits talkoarbete av olika slag. Det nya var att fyra gubbar från Vanhan Tolkkistensaaren Asukasyhdistys (VTA) stolt visade upp vad de åstadkommit. På föreningens förslag har nämligen Borgå stad tilldelats priset för årets egnahemshusgärning för att den supergiftiga jorden togs bort från linjen – host, host (det måste vara kaffet som kommer upp) – i stället byggdes där några tämligen oanvända klätterställningar. I tidningen säger föreningens ordförande att det är skäl att staden betalar mer stöd till talkoarbete. Vackert så! Enligt tidningen var vita linjen på 1980-talet ett lugnt bostadsområde, men är nu ett paradis för småbarnsfamiljer!
På föreningens webbsidor presenteras denna fantastiska förening som med talkokrafter byggt ett paradis. Verksamheten omfattar hittills fem projekt. Det första var lekparken som staden byggde, det andra simstranden som föreningen iståndsatt, det tredje giftjorden som staden transporterade bort, det fjärde den båtbrygga som föreningen håller på att bygga och det femte den stenkrossningsverksamhet som föreningen motsatte sig. Läs mer på http://www.tolkislandet.fi/asukasyhdistys.htm. Staden har alltså byggt lekparken, fört bort supergifter – host, host – och betalat skadestånd till markägarna. Kostnaderna för dessa s.k. talkon uppgick till cirka 2,1 miljoner euro, men ändå tycker VTA:s ordförande att staden inte stöder talkoarbete tillräckligt. Sillä lailla! En simstrand och en båtbrygga har föreningen byggt, men nyhetsvärdet i detta är inte kolossallt, eftersom detta gjorts med talkokrafter i byn redan på det lugna 1980-talet. Att motsätta sig den industriella verksamheten i Tolkis är kanske inte särskilt långsiktigt, men vad gör man inte för ett paradis. – host, host –  

När det blir ljusare utomhus brukar många bli tröttare av någon anledning. Vissa hävdar att detta beror på att vi använder oss av det fullständigt onödiga systemet med sommartid. Hur som helst räckte det bara en vecka efter sommartidens början förrän några trötta skitstövlar bröt sig in i fackavdelningens utrymmen i Kuggen och söndrade kärl och andra saker. Blodhundar, poliser och arga bybor jagar de skyldiga…  Hämnden är ljuv…